Jag blir så glad
...av all positiv respons vi i kören får hela tiden! Undrar just när vi får komma till Heliga Trefaldighetskyrkan och uppträda? :-) Sedan blir jag så himla glad när folk berömmer mina solon också... lite ego måste man ju få vara och bli glad för det också. Trots att vi bor i Sverige där man egentligen inte får visa att man är stolt över sig själv... :-)
Inte alltid det lättaste att vara JAG.
* Sörja att Kickan är borta.
* Komma ihåg allt som ska med till dagis och vad som redan finns där. Och tänka på att ta med de saker som ska hem efter dagens slut.
* Leta efter gosedjur och nappar hemma OCH på dagis (så att de kommer med hem eller om nappen försvunnit på dagis, ta med en ny dit nästa dag).
* Inte lägga mig i för mycket på jobbet men ändå hjälpa till så mycket jag kan när jag är klar med det jag ska göra. Inte fråga om sådant som jag redan vet svaret på.
* Slutföra det jag påbörjar innan jag börjar med något nytt, både på jobbet och hemma.
* Planera mat och vad som ska handlas. Laga mat. Lediga dagar planera och laga frukost, lunch, mellanmål och kvällsmat.
* Lyssna på T som skriker "Mamma jag VILL INTE HEM" nästan varje dag då jag hämtar på dagis.
* Hålla vikten eller ännu hellre gå ner lite till och då måste jag försöka hinna motionera utan att vara för mycket hemifrån och stjäla tid från husrenoveringen. Eller låta bli att äta massa onödiga saker. Tycker ju om när folk säger till mig att jag blivit smal och FIN.
* Träna på mina solon i kören.
* Komma ihåg när barnen duschade senast och duscha dem när det är dags, eller be M göra det.
* Lägga saker och ting på sin plats hemma. Komma ihåg var man lagt dem.
* Köpa present till dem som fyller år.
* Ha snygga kläder som passar.
* Vara snygg i håret.
* Sminka mig så jag ser piggare ut.
* Ta på barnen lagom mycket kläder på morgonen.
Ja och så lite till...
Fast så har väl alla det...
Bara det att det känns lite mycket för mig just nu...
Men allt går upp och ner. Ibland tål man mer, ibland mindre. För det är nog egentligen alltid likadant.
Nu har jag fått skriva av mig. Tack för att du läste.
* Komma ihåg allt som ska med till dagis och vad som redan finns där. Och tänka på att ta med de saker som ska hem efter dagens slut.
* Leta efter gosedjur och nappar hemma OCH på dagis (så att de kommer med hem eller om nappen försvunnit på dagis, ta med en ny dit nästa dag).
* Inte lägga mig i för mycket på jobbet men ändå hjälpa till så mycket jag kan när jag är klar med det jag ska göra. Inte fråga om sådant som jag redan vet svaret på.
* Slutföra det jag påbörjar innan jag börjar med något nytt, både på jobbet och hemma.
* Planera mat och vad som ska handlas. Laga mat. Lediga dagar planera och laga frukost, lunch, mellanmål och kvällsmat.
* Lyssna på T som skriker "Mamma jag VILL INTE HEM" nästan varje dag då jag hämtar på dagis.
* Hålla vikten eller ännu hellre gå ner lite till och då måste jag försöka hinna motionera utan att vara för mycket hemifrån och stjäla tid från husrenoveringen. Eller låta bli att äta massa onödiga saker. Tycker ju om när folk säger till mig att jag blivit smal och FIN.
* Träna på mina solon i kören.
* Komma ihåg när barnen duschade senast och duscha dem när det är dags, eller be M göra det.
* Lägga saker och ting på sin plats hemma. Komma ihåg var man lagt dem.
* Köpa present till dem som fyller år.
* Ha snygga kläder som passar.
* Vara snygg i håret.
* Sminka mig så jag ser piggare ut.
* Ta på barnen lagom mycket kläder på morgonen.
Ja och så lite till...
Fast så har väl alla det...
Bara det att det känns lite mycket för mig just nu...
Men allt går upp och ner. Ibland tål man mer, ibland mindre. För det är nog egentligen alltid likadant.
Nu har jag fått skriva av mig. Tack för att du läste.
Adjö lilla Kickan, adjö...
Kl 15.18 idag, den 10 september 2010 slutade Kickans hjärta att slå. Förra helgen beslutade vi oss att detta skulle vara det bästa för henne. Hon hade då inte rört sin mat på två veckor. Gick omkring och gnydde och verkade inte få någon ro. Hon hade även en knöl intill vänster bröstvårta, och denna växte så sakteliga. Hon var 14,5 år gammal. Detta var för många faktorer för att vi skulle kunna hoppas på att hon kunde bli sitt gamla jag igen. Så idag slutade vi båda jobba lite tidigare, för att åka till de underbara människorna hos Distriktsveterinärerna. Allt gick så lugnt till. Kickan fick sitta på golvet när hon fick den lugnande sprutan, sedan blev vi lämnade ifred medan hon blev allt tröttare och avslappnad. Till slut låg hon ner på mage med tassarna rakt fram och huvudet vilande där emellan. Vi klappade båda om henne hela tiden och satt hos henne på golvet. När hon var väldigt trött och det såg ut som att hon sov, fick hon en venkateter i höger framben och genom denna sprutade veterinären in medlet som skulle göra att hon fick somna in för gott. Vi satt med henne en stund till, vi grät och grät och kramade varandra hårt och länge. Efter att vi betalat klappade vi henne en sista gång och gick ut gråtande till våra bilar. Jag tog några bilder under tiden vi var där, för att kunna visa Tove hur det gick till. Hon ville gärna följt med men eftersom vi körde direkt från våra jobb gick inte det. Vi kände även att hon kanske var lite liten för att vara med på plats. Därför kändes det ändå bra att hon fick se bilderna sedan när hon själv ville. När jag visat henne dem och berättat hur det gått till, började hon gråta och säga att hon saknar Kickan jättemycket. Då började jag också gråta och hon satt i min famn tills gråten var över för denna gång. Vi kommer att ordna en minnesplats i trädgården för Kickan, kanske lägga en fin sten och plantera några blommor. Hon är och kommer att vara så väldigt saknad... Älskade, fina, underbara hund. Men till syvende och sist så var detta det bästa vi kunde göra för Kickan. Tänk om vi istället hade hittat henne död här hemma en dag utan att först ha hunnit ta farväl? Nej, detta var bra och rätt. Efter 6,5 år för mig och 5 år för Martins del tillsammans med Kickan var denna dag inne. Nu har vi både delat glädje och sorg med varann och jag tror i ärlighetens namn att det har fört oss lite närmare varann än tidigare. Och det tackar vi Dig för, fina Kickan! Du kommer för alltid att finnas med i vårt minne och i våra hjärtan. Tack för alla dessa år som vi fick dela med dig. En snällare hund än du kommer aldrig att finnas.
